Bästa pilgrimer, systrar och bröder i Jesus Kristus!
I begynnelsen var jorden öde och tom, och Guds ande svävade över vattnet. Så sägs det i skapelseberättelsen i Bibeln. Berättelsen är poetisk och vacker, men framför allt förmedlar den en bild av en skapande Gud som sätter saker i rörelse. Guds ande är i rörelse redan när inget annat rör sig. Gud uttalar ett ord och ljuset blir till. Samtidigt uppstår också tiden – det blev kväll och det blev morgon – och efter det har ingenting stått stilla.
Om och om igen berättar Bibeln om Guds folk som är i rörelse. Stamfäderna var nomader som vandrade. En vändpunkt för israeliterna var uttåget ur Egypten och vandringen mot det land som Gud hade lovat dem. En annan, mera tragisk resa för folket går till Babylonien, dit de senare tvångsförflyttas. En del av de senare generationerna återvänder därifrån.
Också i Nya testamentet är människorna jämnt och ständigt i rörelse. Maria och Josef reser till Betlehem för att skattskriva sig och där föds deras barn Jesus, världens frälsare. Änglarna bär bud om händelse till herdarna i närheten, och vise män kommer ända från Österlandet för att hedra barnet. En del av sin barndom tillbringar Jesus i ett främmande land, på flykt undan kung Herodes förföljelse.
Som vuxen vandrar Jesus med sina lärjungar ”från stad till stad och från by till by” för att undervisa och bota människor. För sina efterföljare är han vägen till det eviga livet, och han sänder ut sina efterföljare på nya vägar för att föra budskapet vidare. I slutet av Jesu vandring väntar korsets väg till Golgata. Uppståndelsen öppnar vägen till Gud Fader i himmelen.
Ett par millennier senare går vi kristna fortfarande den väg som Jesus visat oss när vi förmedlar budskapet om Guds kärlek och söker hans härlighet. Som en julsång – en gammal pilgrimssång – lyder:
”Härlig är jorden, härlig är Guds himmel, skön är själarnas pilgrimsgång. Genom de fagra riken på jorden går vi till paradis med sång.”
Under århundraden har man uppmärksammat Jesu kallelse och korsväg genom pilgrimsvandringar. En pilgrimsvandring innebär alltid också en inre resa. De skiftande landskapen ger tillfälle att fundera över riktningen i det egna livet. Man har tid att be, rannsaka sig själv och vårda det andliga livet. På så sätt blir själva resan lika viktig som dess mål. Pilgrimen förtröstar på att vägen slutligen leder fram, med Guds hjälp.
Bästa biskop Helga, syster i Kristus
Med detta brev sänder jag Dig en hälsning från finländska Åbo, som är en av startplatserna för S:t Olavsleden. Hälsningen överlämnas till Dig av finländska pilgrimer, som har velat vandra till Nidaros, som är ett viktigt andligt centrum i Norden. De anländer till staden trötta av den långa resan, men de har utan tvekan fått mycket av både Gud och varandra. Jag ber Dig ge dem din välsignelse.
Jag önskar Guds rika välsignelse över Dig och Ditt arbete!
Din broder i Kristus,
+Tapio
Tapio Luoma, Ärkebiskop i Åbo och Finland
